SITTA sit3a2, v. -er, satt sat4, sutto sut3ω2, äv. (numera bl., föga br., i ålderdomligt spr.) suto sɯ3tω2, suttit sut3it2, äv. setat se3tat2 l. (numera bl., föga br., inom ålderdomligt spr.) sutit sɯ3tit2, sutten sut3en2, äv. (numera bl., föga br., inom ålderdomligt spr.) suten sɯ3ten2.
Anm. 1:o Hos LoW() uppges, att ipf. ind. sg. i ovårdat sthmsspr. uttalas med kort å-ljud [jfr sv. dial. sått]. 2:o P. pf. förekommer numera nästan bl. i bet. 1 s o. ss. senare led i ssgr. 3:o Former av verbet sitta ha stundom ersatt motsv. former av verbet sätta, t. ex.: denna hafuer wnt gården mot Samuel sin mågh på grund av dätt sättet skull, at medh tijden, det skulle så trängia wille denna på sijn gamble dagar, sittia sigh in medh honom. EkenäsDomb. 1: (). Se härom närmare beneath SÄTTA.
(pr. ind. sg. resehandling. sittes Lag , s. (: försittes)osv. sitts Phosph. , s. (: besitts)osv.
ipf. ind. sg. saadh UpplDomb. 5: (). saat ArbogaTb. 3: (), Balck Es. 37(). saatt HH (c. ). sat G1R 2: (), Li